Palestinaflaggan får barn att rygga tillbaka

KRÖNIKA Anna E. Nachman skriver bland annat om vilken effekt propalestinsk aktivism har på judiska barn i Sverige

Den palestinska flaggan. “Mina barn och deras skolkamrater har blivit traumatiserade. Efter snart ett år av demonstrationer hoppar de till så fort de hör trumslag, och ryggar tillbaka för de fyra färgerna som bildar den palestinska flaggan. “

”Det är precis som på 30-talet”, var en slogan man ofta hörde för några år sedan. Den kom regelbundet från vänsterhåll, kopplad till Sverigedemokratiska uttalanden som i dag är så mainstream att till och med socialdemokrater upprepar dem.

Efter massakrerna mot södra Israel den 7 oktober i fjol är det tyst. Ingen drar längre några paralleller till 30-talet, trots karavaner med jublande människor som på svenska gator och torg viftade med palestinska flaggor och firade att deras landsmän just våldtagit och mördat 1200 människor, och kidnappat flera hundra.

Varje vecka drar demonstrationstågen förbi den judiska skolan i centrala Stockholm. De stannar alltid i jämnhöjd med skolan för att aggressivt skandera ”Israel mördare” och ”Sluta döda våra barn”. De är inte många, men de har en kraftig ljudanläggning och deras trummor ekar dovt mellan fasaderna. Många maskerar sig med sjalar och låter stora palestinska fanor vaja i vinden.

I början marscherade tågen till israeliska ambassaden. Det kan jag förstå, då en ambassad representerar sitt land. Men vad representerar en judisk skola?

Mina barn och deras skolkamrater har blivit traumatiserade. Efter snart ett år av demonstrationer hoppar de till så fort de hör trumslag, och ryggar tillbaka för de fyra färgerna som bildar den palestinska flaggan.

Jag har en bok i min bokhylla som har en israelisk och palestinsk flagga på bokryggen. Den vänder mina barn så att ryggen pekar bort och blir osynlig. Jag vänder den rätt, de vänder bort. Om och om igen.

Barn ska aldrig dras in i de vuxnas konflikter. Det gäller alla barn, även dagisbarnen på en svenskjudisk skola.

Även jag äcklas numera av den palestinska flaggan. För mig har den under det senaste året blivit likställd med ett utplånande av det judiska folket. Så fort jag ser den kommer nazisternas hakkorsflaggor för min inre syn. Det är inget medvetet. Jag kämpar mot min egen ryggmärgsreflex, försöker påminna mig om att den israeliska flaggan säkert väcker exakt samma känslor hos svenska palestinier. På båda sidor om konflikten pågår lidande. Men känslor ör känslor, och när demonstranterna stannar och skriker framför judiska skolan blir jag djupt äcklad.

”Vi värnar demokratiuppdraget” säger den judiska skolans ledning. Och visst är det lovvärt att stå för yttrandefrihet och demonstrationsrätt. Men skolan bör också värna om sina barn.

Det finns ungefär elva tusen gator i Stockholm, elva tusen andra ställen att utöva sin medborgerliga rätt, och undvika att ge judiska barn, deras föräldrar och morföräldrar generationstrauma i en tid som på många sätt liknar tiden före andra världskriget och Förintelsen.

Jag vet att det inte är alla demonstranters avsikt, men varje pro-palestinsk demonstration blir som en förlängning av 7 oktober. Och varje jude tänker i dag på om det är dags att packa väskorna och flytta. Den stora skillnaden på 30-talet och nu, är att för hundra år sedan fanns ingenting att fly till. Nu finns Israel.

Mitt i min pessimism bor en pytteliten optimist som hoppas att både den palestinska och israeliska flaggan en dag ska ge reaktioner av glädje i alla läger. Till dess ställer jag tillbaka boken med båda flaggorna på ryggen, vänjer barnen att se dem båda sida vid sida. De som med uppriktighet demonstrerar för ett fritt Palestina borde följa mitt exempel.

Anna E. Nachman är begravningsansvarig på Judiska församlingen i Stockholm, kolumnist i Nyhetsmagasinet Fokus och skribent på Älskade åsikter.